Fel, det är ju åtta månader...

Här går man och räknar månader, och så räknar man fel.... Det är ju åtta månader sedan LID.

Just nu känns det ganska tomt. Jag tittar lite förstrött på några adoptionsrelaterade sidor ibland, och på några bloggar. Det känns bara inte som att jag kan engagera mig i det nu. Det ligger så långt in i en avlägsen framtid att bara känns löjligt att engagera sig nu. Om vi kunde hoppa två år framåt i tiden kanske det kunde vara läge att börja engagera sig lite, börja fundera på namn, föräldraledigheter, barnrum, resan mm.

Adoptionsorganisationerna ska tydligen åka och träffa CCAA i Kina nu under oktober, och lite nyfiken är jag ju på vad de kommer att få för info (och vad de kommer att delge för info). Men samtidigt har jag en känsla av att de egentligen inte kommer att få veta något alls. Det kommer i alla fall inte att bli några spektakulära positiva nyheter.

Är det någon idé att bry sig över huvud taget just nu?

7 månader

Idag är det sju månader sedan vi blev inloggade i Kina. För ett år sedan hade vi varit halvvägs, men idag är det en piss i Nilen... För tillfället räknar vi med tre och ett halvt till fyra år, och det skulle i så fall innebära hösten-vintern 2010-2011. Under tiden tickar vårt äktenskap på och blir allt längre. Frågan är var gränsen går för hur länge man är benägen att byta land.

Sommaren 2009 har vi exempelvis varit gifta i tre år, och då är vårt äktenskap tillräckligt långt för att de flesta länder ska godta det. Vidare skulle man ha ett bra könummer hos organisationen så att man skulle kunna få iväg en ansökan ganska snabbt. Men skulle man byta land då när man har väntat mer än halva tiden???

Redan nu har vi i över ett år vetat att vårt barn kommer från Kina. Man intresserar sig lite extra för skildringar från Kina, läser böcker och tittar lite extra när man möter adoptivbarn från Kina. Redan nu finns ett motstånd mot att byta land. Samtidigt skulle jag nog inte tveka att byta om det innebar att jag skulle få bli mamma två år tidigare än vad Kina kan erbjuda.

LID + 2 månader

På självaste påskafton firar våra papper två månader i Kina. Fånigt att uppmärksamma det kanske, men adoptionen känns lite som ett förhållande idag ;o) I början firar man att man varit tillsammans i en månad, tre månader, sex månader...

Märkligt nog känns det just nu väldigt bra när det gäller väntetiden. De här två månaderna gick ju fort. Fast jag har förstått på en del andra bloggare att det finns en dipp efter 9-12 månader. Då har man ju faktiskt väntat länge, och ändå är det lång tid kvar.

.

Igår såg vi de tre sista delarna på dvd'n om Alice som jag beställde från svt. Nu var Alice sju år, hade börjat skolan och var på ytterligare en resa till Kina. Spännande att få se hur kinesiska barn har det i skolan! I påsk tar vi med Alice-dvd'n samt annat adoptionsrelaterat som vi spelat in från tv hem till min familj.

Halvfart

Vilken fantastiskt härlig vår det är! Jag får lust att göra en massa saker, slutföra olika projekt, bjuda hem folk, göra utflykter och en massa andra saker. Samtidigt känner jag mig inte helt tillbaka på topp fortfarande. Det är som att det är svårt att få igång livet få full fart när det gått på halvfart så länge. Förra året vid den här tiden var pausknappen intryckt. Livet stod stilla. Jämfört med då mår jag tusen gånger bättre. Men jag orkar inte riktigt få till allting fullt ut.

Framför allt i veckorna. Jag orkar upprätthålla jobb, pendling, träning, matlagning, städning och tvätt. Utöver det orkar jag inte mer än att sjunka ner i soffan och kolla lite på TV på kvällen. Och vi har inte ens barn... När jag tänker på familjeliv med hämtningar och lämningar på dagis, fritidsaktiviteter och nattningar så undrar jag hur i allsindar det ska gå till. Självklart kommer det att gå bra, men just nu stör det mig att jag inte har mer ork. Jag vill inte längre vara den här personen som går på halvfart. Jag vill vara rolig, engagerad, nyfiken, social, påhittig och initiativrik. Det är jag inte nu, inte än. Då och då glimtar hon fram, den där festliga tjejen. Jag försöker fånga de ögonblicken och hålla kvar dem. Jag saknar henne!

10%

Om man inte har något bättre för sig kan man göra en snabbkalkyl på hur mycket av vår väntetid vi betat av. Om man försöker vara lite positiv och fortfarande tror på att vi får vänta i två år så har vi faktiskt nu avklarat 10% av väntetiden.... (från HTK tills man är hemma med barnet). Jag antar att det egentligen är en optimistisk beräkning, men tills motsatsen är bevisad så... I somras när vi höll på att bestämma oss för land så var tiden 14-16 månader för Kina enligt samma beräkning. Gruppen som senast fick BB beräknas få 19 månader på grund av det Kinesiska nyåret som försköt deras resa.

... Kanske skulle jag jobba lite också... Men det är fredag och fint vårväder, så man blir alldeles sugen på att inte jobba alls.

Jag längtar till påsk då vi ska åka och fira med min familj. Lammstek.... Pappa fyller 65, så det ska ju också firas. Familjen bor 30 mil från oss, så vi ses inte så jätteofta. Faktiskt var det i julas vi alla sågs senast.

J's familj finns på ca 40 mils avstånd. Att inte ha sina familjer i närheten är inget som hittills varit så negativt. Men nu när vi ska skaffa barn så börjar man fundera kring det. Att far- och morföräldrarna till vårt barn inte kommer att finnas så nära. Plötsligt känns det som en stor nackdel både för oss och för barnet. Det måste ju vara guld värt för ett barn att ha sin släkt i närheten och kunna få en nära relation till dem. Och för vår del att kunna få lite avlastning någon gång ibland.

Min syster med familj är de som finns närmast oss, på bara några mils avstånd. Med en ett-åring som håller på att skolas in på dagis har de ganska fullt upp, så vi har inte heller setts så mycket på sistone. Nu när föräldraledigheten är slut för dem och det ska skapas rutiner med jobb och dagis så hade mor- och farföräldrar inte varit så dumma att ha i närheten.

Varken jag eller J har några direkta band i Skåne. Vi har bara blivit kvar efter att vi pluggade, och trivs bra. Vi gillar det lugna tempot - 'allt ordnar sig, en sak i taget' - och att det är en hel månad längre sommar. Fast är vi sugna på att flytta närmare våra familjer? Hmmmm.... Detta tål att tänkas över. Och vi har ju gott om tid att tänka över det... om man säger så...

På lunchen idag...

På lunchen idag berättade min kollega att hon igår fick träffa sitt barnbarn för första gången. Han kom med sina föräldrar från Colombia, så det var ett snabbt möte på flygplatsen. Han är sex månader, och när de kom hem igår hade de varit i Colombia i fyra veckor.

Jag blir så glad av att höra sån't här! På något sätt känns det mer verkligt att vi också någon gång kommer att komma hem med vårt barn. Utan sådana här små solskenshistorier är det fortfarande så avlägset att det är på gränsen till overkligt.

Strosar runt på nätet

Igår hittade jag länken http://www.chinaadoptionforecast.com/
Testade att fylla i vårt LID, och fick till svar att vi kan räkna med att få BB i augusti 2009.... Hmmm.... Deprimerande. Varför kan jag inte bara låta bli att kolla runt??? Om jag bara kunde hia mig ett och ett halvt år, och SEDAN börja spekulera.

Förkyld igen!!!!!

Detta är ju bara inte sant! Hur många gånger kan man bli sjuk på två månader???

Det nya året, som ju ska bli ett toppenår, har börjat ganska svagt måste jag medge. Förkylning med feber och sjukdag precis efter nyår, kräksjuka en hel vecka i slutet av januari, och nu förkylning igen. Jag kan inte ens med att stanna hemma. Det känns som att jag förbrukat alla sjukdagar för hela året redan. Hur som helst, jag har ju inte feber utan är bara allmänt mossig. Det värsta verkar vara över, vilket passar bra eftersom vi åker på skidresa imorgon. Har bara inte orkat packa än, så det får bli en panikpackning ikväll.

Annars... Ingen uppdatering från CCAA. Jag kommer ju att vara jättenyfiken under tiden vi är borta. Man hoppas ju varje gång att det ska komma med fler datum. Jag kan som sagt inte låta bli att hålla lite koll även om det för vår del ligger oändligt lång borta fortfarande.

Snörvel, snörvel, snyt, harkel, host...

Snart skidresa

Som vanligt, i slutet av månaden, börjar man fundera på hur långt CCAA kommer att uppdatera den här gången. Idag är ju faktiskt sista dagen i månaden. Fast förra uppdateringen kom inte förrän några dagar in i februari. Om jag inte minns fel är det ca 30 grupper nu hos vår organisation som ska få barnbesked före oss. Det är många! Fast när vi skickade handlingen till Kina var det 32 grupper före, så något händer ju även om det går långsamt.

Hur som helst, till helgen bär det av på skidresan till Schweiz. Det ska bli så skönt med en semestervecka! Jag hoppas förstås på strålande sol från en klarblå himmel och ett par minusgrader. Mina gamla Rossignol-skidor från sista halvan av 80-talet får stanna hemma. Mannen säger att de är reliker och att han skäms om jag ska ha dem. Det är faktiskt inget fel på dem! Jag har hyrt carvingskidor de sista gångerna vi åkt, men jag tycker inte att jag åker lika bra på dem. Det fladdrar liksom om skidorna. Jag har väl inte fått in tekniken riktigt...

LID: 2007-02-07

Äntligen har vi fått vårt LID: 2007-02-07!!!

Det känns väldigt bra att veta att vår handling kommit fram till Kina och är inloggad i CCAA's system. Så mycket jobb och pengar vi lagt ner på den handlingen så hade det ju varit katastrof om den kommit bort på vägen nå'nstans. Jag vet inte riktigt varför jag oroat mig för att den skulle komma bort längs vägen, men hur som helst är det en lättnad att den är framme. Det verkar ha rasslat till med LID från CCAA, för plötsligt har tre grupper fått LID nästan samtidigt.

Nu börjar den långa väntan! Jag antar att nästa steg är att komma igenom 'review room', och det lär ju dröja minst ett år...

Äntligen gått över till nya versionen

Ja, jag är lite sen i starten... Testade en ny lay-out också. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle göra lite mer justeringar, men det tar ju lite tid att leta i koden. Ska göra det vid tillfälle.

Idag jobbar jag hemifrån, eftersom den plötsliga vintern i Skåne lamslagit både tåg- och busstrafiken. Som vanligt blir det kaos i Skåne så fort det kommer en snöflinga och blir minusgrader. Jag har inte riktigt vant mig vid det trots att jag bott i Skåne nu i snart 15 år.

Vi väntar fortfarande på LID, men förstår ju att det kommer att bli lite försenat på grund av det kinesiska nyåret. Jag vill bara veta att vår handling kommit fram som den ska... Faktiskt har inte heller gruppen före oss fått LID, så det är bara att hålla sig på mattan och vänta.

Imorgon ska jag vara barnvakt till kompisarnas lilla tjej på sex månader medan de flyttar. Mannen får hjälpa till att bära tunga saker istället.... Mysigt att få pyssla med lill-tjejen! Min systers lill-pojke är nu 14 månader. Sedan ett par månader tillbaka är det extra kul att få följa honom, eftersom det kanske är i den här åldern vår kina-plutt kommer att vara.

Adoptionsbloggar i allmänhet

Jag söker runt och läser lite i olika adoptionsbloggar, och har lagt märke till att de inte uppdateras lika ofta som bloggar som handlar om IVF. Många adopterar ju från Kina, och kanske ligger det i sakens natur att man i slutet av månaden (när CCAA uppdaterar) är inne på nätet och kollar om det hänt något. Kanske man i glädjen eller besvikelsen över hastigheten på CCAA's arbete passar på att skriva något i sin egen blogg?

När man höll på med IVF var det hela tiden saker som hände, Sprayer, sprutor, äggplock, återföranden, akupunktur, testdag, blödning som kom eller inte kom. Folk uppdaterade helt enkelt sina bloggar i princip dagligen. Man hade för vana att göra en daglig koll och se hur det gick för övriga. Jag höll i och för sig till på Familjeliv, och där skriver man ju inte bara i sin blogg utan kan också delta i olika trådar i forumet. Kanske blir det med interaktivt.

Jag kan känna en viss besvikelse och frustration över att de adoptionsbloggar jag tittar på uppdateras så sällan. Jag har nog ännu inte kommit in i att det faktiskt inte händer så mycket när man väntar på barnbesked. Trots att man inte alls egentligen känner dem vars bloggar man läser så känner man ändå en viss samhörighet. Det känns lite som en slags vänskapsrelation, bara det att här så är kontakten med övriga ganska sparsam. Det kan ju också bero på att ingen läser det som jag skriver, och att jag själv inte är tillräckligt aktiv och skriver kommentarer i andras bloggar. Jag känner mig lite som ny i klassen!

Att byta jobb, flytta och byta namn medan man väntar

Jag har ganska länge funderat på att byta jobb. Under IVF-försöken var det liksom inte aktuellt, eftersom man inte vill komma till ett nytt jobb och vara gravid. Nu är det plötsligt inget som hindrar att jag byter jobb. Jag har dock en ganska komplicerad profil, så det lär ta ett tag innan jag hittar ett nytt jobb. Just nu borde faktiskt vara det ultimata tillfället att byta, för då hinner jag vara ett tag på det nya jobbet innan vi ska hämta vår kina-plutt. Idag har varit en dålig dag på jobbet, och då kommer ju naturligtvis tankarna om att byta jobb upp.

Genast funderar man på hur det skulle påverka vår handling i Kina. Måste man uppdatera den bara för att man byter jobb? Intyget om anställning och lön kommer ju från den arbetsgivaren jag har nu.

Vidare går vi i flyttankar. Nu bor vi i lägenhet i sta'n, men vi vill gärna bo i hus utanför sta'n. Än så länge gör vi bara små utflykter och tittar på hur olika områden ser ut. Så smått har vi också börjat kolla in hus på nätet. Om vi byter kommun måste ju hemutredningen definitivt uppdateras/göras om.

Ytterligare en fråga är om vi kan byta efternamn medan vi väntar, eller om det är bättre att låta bli. Vi gifte ju oss i somras, men vi valde att behålla våra namn. Anledningen var att vi gifte oss lite i smyg. Våra familjer och närmsta vänner vet ju, men vi har tänkt att ha en riktig bröllopsfest för alla lite senare. Då skulle vi passa på att byta namn var det tänkt.

Jag antar att så länge CCAA inte gått igenom vår handling (review room) så borde det inte vara så svårt att göra ändringar. Samtidigt känns det ju enklast att inte göra några ändringar alls, så att inget drar ut på tiden eller går fel. Det hade varit det värsta tänkbara just nu, att vi klyddar till det hela så att det tar längre tid. Även om vi börjar bli experter på att vänta så vill vi ju inte att väntan ska vara en sekund längre än nödvändigt.

Att tänka för långt framåt

Min plan för året var egentligen att inte hålla på att läsa bloggar och kolla olika forum som har med adoption att göra. Jag skulle stänga av adoptionstankarna, åtminstone lite, under 2007. Fokusera på annat, ha roligt, må bättre, träffa folk mm.

Varför envisas jag med att läsa om par som är på väg att åka och hämta sitt barn, och vad de väljer att packa med för saker? Varför kan jag inte bara låta bli att läsa diskussioner om vad man bör köpa med för presenter till barnhem, nannys m.fl? Varför intresserar det mig huruvida somliga väljer att beställa en extra flygstol till barnet eller inte på vägen hem? Jag borde vänta med dessa frågeställningar i åtminstone ett och ett halvt år till. Det är bara så svårt att låta bli...

Väntan på LID

Vid det här laget borde vi vara inloggade i Kina. Tyvärr lär det dröja några veckor innan vi får beskedet om det. Mitt i allt kommer nu det kinesiska nyåret, och många i Kina är lediga en vecka.

LID är ändå på något sätt en punkt som är inom räckhåll. Några veckor... Nästa punkt vi ska vänta på är att passera 'review room', och det tar flera månader innan vi är där. Sedan är det barnbeskedet, och det ligger så långt in i framtiden att det är helt overkligt.

För att verkställa vår plan om att ha kul tillsammans under 2007 har vi beställt en skidresa till Schweiz i mars. Det ska bli toppen! Jag har inte åkt skidor i alperna sedan 2004, så det är verkligen på tiden. Jag kan se mig själv sitta i en solstol på alptoppen och smutta på något gott. Konstigt! Borde inte den första visionen vara att se sig själv på skidorna i full fart nedför backen... Jag slår vad om att det är så mannen ser sig själv. Jag älskar också att åka slidor, men njuter NÄSTAN mer av att ta av skidorna och sätta mig i solstolen. Blunda och känna solen värma ansiktet... Bara några veckor kvar! Hoppas att väderguden kommer att samarbeta. Snö på nätterna så att mannen blir glad, och strålande solsken och kallt på dagarna så att jag kan njuta i solstolen när vi pausar med skidåkandet.

Vi väntar barn från Kina

Long time no see... Jag får erkänna att jag inte är en flitig bloggare.

Det har i alla fall hänt en del sedan sist. Vi gjorde vårt sista (fjärde) landstings-IVF, men inte något plus på stickan så långt ögat nådde. Detta trots akupunktur och att vi fick två embryon tillbaka, vilken borde ökat våra chanser. Nu är det tack och adjö till IVF! Thank you and good bye! Vi ses aldrig mer. Det är så skönt. Vi stänger dörren, låser och kastar bort nyckeln.

Istället har vi nu på riktigt stigit in i adoptionsvärlden. Vi fick vårt medgivande i augusti 2006. Under hösten tog det sedan ett tag innan vi fick organiserat oss vad gäller landval och insamlande av dokument. Vi har valt att adoptera från Kina! Det känns jättebra. Vår förhoppning var att vi skulle få iväg våra papper före årsskiftet 2006-2007, och det lyckades precis. Handlingarna skickades till Kina precis före årsskiftet. HURRA! Nu är vi äntligen på väg. Nu dröjer det visserligen 1½-2 år innan vi är hemma med vår nya familjemedlem, men bara vetskapen om att det faktiskt kommer att bli ett barn är fantastisk.

Tankar om adoption

Sedan det tredje IVF-försöket misslyckades har tanken på adoption kommit allt närmare oss. Att slå pannan blodig gång på gång genom IVF, och ändå bara ha ca 30-35% chans att lyckas känns inte längre lockande för fem öre. Det kostar allt för mycket. Tankarna på adoption känns enormt befriande jämförelsevis. Visst är det också en lång process som man själv inte riktigt kan kontrollera, men chansen att det i slutänden ska bli ett barn är ju nästan 100%.

Vi har påbörjat en hemutredning, och har nu varit på första mötet. Det känns jättebra! Vi har också haft en otrolig tur när det gäller den obligatoriska föräldrautbildningen inför adoption. Egentligen skulle vi fått vänta ända till i höst, men en nystartad kurs med flera avhopp bland reserverna gjorde att vi fick chansen. Fyra heldagar nu före sommaren. Första tilffället är redan avklarat, och än så länge tycker vi att det är jättekul och spännande. Bara att få träffa folk som är i samma situation och som går runt och funderar på samma saker är skönt. Nu känns det som att vi äntligen är på g igen!

Min kropp är fortfarande inte riktigt återställd, utan den verkar göra lite som den vill när det gäller ägglossningar mm. Men nu tänker jag inte bry mig om det i sommar. Vi ska ta det lugnt och bara njuta av varandra utan att planera sex efter almanackan. Bebisverkstaden är stängd!