Vi väntar barn från Kina

Long time no see... Jag får erkänna att jag inte är en flitig bloggare.

Det har i alla fall hänt en del sedan sist. Vi gjorde vårt sista (fjärde) landstings-IVF, men inte något plus på stickan så långt ögat nådde. Detta trots akupunktur och att vi fick två embryon tillbaka, vilken borde ökat våra chanser. Nu är det tack och adjö till IVF! Thank you and good bye! Vi ses aldrig mer. Det är så skönt. Vi stänger dörren, låser och kastar bort nyckeln.

Istället har vi nu på riktigt stigit in i adoptionsvärlden. Vi fick vårt medgivande i augusti 2006. Under hösten tog det sedan ett tag innan vi fick organiserat oss vad gäller landval och insamlande av dokument. Vi har valt att adoptera från Kina! Det känns jättebra. Vår förhoppning var att vi skulle få iväg våra papper före årsskiftet 2006-2007, och det lyckades precis. Handlingarna skickades till Kina precis före årsskiftet. HURRA! Nu är vi äntligen på väg. Nu dröjer det visserligen 1½-2 år innan vi är hemma med vår nya familjemedlem, men bara vetskapen om att det faktiskt kommer att bli ett barn är fantastisk.

Paus i bebisverkstaden

Ja, det tredje IVF-försöket lyckades inte heller. Stort minus på stickan på testdagen. Efter att ha rådgjort med några olika läkare har vi beslutat oss för att pausa lite. Dels för att kroppen ska få återhämta sig lite, och dels för att jag mått så psykiskt dåligt. Deprimerad, sömnproblem...

Ett tips är att jag ska ta det väldigt lugnt under nästa försök, som ju är vårt sista landstingsfinansierade. Alltså inte stressa, pendla, jaga hit och dit, utan vara ledig. Som en av läkarna säger: det finns en anledning till att kvinnor som vill ha barn bara ska sitta och brodera... 100 år tillbaka i tiden alltså. Jag ska också undvika hård träning, på sin höjd gå promenader.

För tillfället har kroppen ballat ur helt med mellanblödninger, utebliven ägglossning, och ingen mens. Nu ger vi det några månader utan att tänka på IVF-karusellen, och det är en enorm lättnad. Min terapeut säger också att jag ska vara snäll mot mig själv.

Imorgon åker vi på skidsemester en vecka, och det är ju rätt så snällt.... ;o)

Bakgrund

Jag har hittat hit via http://www.familjeliv.se och tänkte ge det här ett försök.

Jag är 35 år, och har egentligen alltid vetat att jag vill ha barn. Började försöka på allvar år 2000 med min dåvarande partner, men kom aldrig så långt att vi började utreda varför det inte fungerade. Nu har jag och min sambo försökt i två år, och kom igång med utredning ganska snabbt. Jag hade ju mina misstankar om att det kunde bli svårt eftersom jag försökt tidigare.

Vi började utreda vi landstinget, och fick snabbt komma och lämna blodprover och spermaprover. Sedan hände inget... Månaderna gick och vi försökte ringa och få besked om vad som hände. Det visade sig dock att det var i princip omöjligt att komma fram på telefon. Jag och min sambo ägnade massor med timmar bara åt att försöka komma fram, så vi gav helt enkelt upp. Istället kontaktade vi en privat klinik dit vi fick komma och göra färdigt utredningen redan inom en vecka. Man får vad man betalar för...

Resultatet blev att min sambos spermier är helt ok. Mina hormonvärden mm är också ok, men när de gjorde passagetest på mig så kunde de inte avgöra om det fanns passage i mina äggledare. För ca 10% går det tydligen inte att avgöra passage enbart med passagetest. Dessutom tyckte läkaren att han såg ev endometrios. Så jag blev remitterad till tillhålsoperation för kontroll av passage och endometrios.

Det visade sig att jag har passage i äggledarna. Men jag har också måttlig endometrios, vilket jag inte haft en aning om. Jag har inga symptom alls. På grund av endometriosen (som kan göra det svårare att bli gravid) blev vi uppsatt i kö för IVF via landstinget. Kötiden skulle vara 3-4 månader fick vi veta.

Vi bestämde oss för att göra en privat IFV medan vi väntade på att komma fram i kön. Vi var båda 34 år vid det laget, och då känns det inte som att man har all tid i världen. Sagt och gjort. Den dagen vi var på IVF-kliniken och diskuterade detta råkade vara dag 21 i min cykel, vilket är precis den dagen man börjar behandlingen för en IVF. Så vi hastade iväg till apoteket laddade med en hel massa olika recept, och startade behandlingen entusiastiska och med gott mod.

Eftersom jag känner några som gått igenom den här typen av behandling så hade jag i alla fall en uppfattning om vad som väntade. Spray, sprutor, tabletter, äggplock, tillbakasättning av embryo, men också fysisk och psykisk påverkan av hormonerna. Något som jag däremot inte riktigt hade förstått och tagit in var hur psykiskt påfrestande hela situationen kan bli. Det är ju en form av livskris att inte kunna få barn när man så gärna vill. En djupt rotad instinkt att som par vilja skapa liv tillsammans.

Vidare hade jag i min vildaste fanstasi inte kunnat föreställa mig att det inte var självklart att en provrörsbefruktning skulle lyckas. Jag hade levt i tron att om man av någon anledning inte kan bli gravid på vanligt sätt så kan man alltid göra provrörsbefruktning. Så fel jag hade...

"IVF-behandling är numera en väl etablerad teknik och det föds drygt 2 000 IVF-barn om året i Sverige. Antal som blir gravida genom IVF är ca 35 % av de som gör en IVF-behandling (graviditet som ses vid ultraljudsundersökning i graviditetsvecka 7–8). Av de graviditeter där man vid ultraljudsundersökning i graviditetsvecka 7 ser foster med hjärtaktivitet, går 96-97 % vidare till förlossningen.

Risken för tidigt missfall är cirka 15 %, vilket är detsamma som vid en spontant tillkommen graviditet. Man skiljer mellan tidiga och sena missfall. Gränsen är inte knivskarp men brukar anges vid den 13:e graviditetsveckan. Man räknar med att mellan tre och fem procent av graviditeterna slutar med sena missfall (efter v 13)."

Nu har vi kommit så långt i processen att vi gjorde vårt första IVF privat, vilket inte lyckades. Sedan kom vi fram i kön för landstingsfinansierade IVF. Vi får tre försök. Vår andra IVF var alltså gratis för vår del, men misslyckades också. Allt går bra hela vägen och vi får tillbaka toppembryon, men det verkar inte som att de vill fästa. Regeln verkar vara att man ska göra minst tre försök innan man börjar oroa sig på allvar. Det tredje försöket har vi nu precis börjat med. Tänkte beskriva försöken lite närmare framöver.

Ja, det var lite om vår bakgrund i bebisverkstaden. Hoppas att det kan bli vår tur den här gången. Tredje gången gillt!