Tankar om adoption

Sedan det tredje IVF-försöket misslyckades har tanken på adoption kommit allt närmare oss. Att slå pannan blodig gång på gång genom IVF, och ändå bara ha ca 30-35% chans att lyckas känns inte längre lockande för fem öre. Det kostar allt för mycket. Tankarna på adoption känns enormt befriande jämförelsevis. Visst är det också en lång process som man själv inte riktigt kan kontrollera, men chansen att det i slutänden ska bli ett barn är ju nästan 100%.

Vi har påbörjat en hemutredning, och har nu varit på första mötet. Det känns jättebra! Vi har också haft en otrolig tur när det gäller den obligatoriska föräldrautbildningen inför adoption. Egentligen skulle vi fått vänta ända till i höst, men en nystartad kurs med flera avhopp bland reserverna gjorde att vi fick chansen. Fyra heldagar nu före sommaren. Första tilffället är redan avklarat, och än så länge tycker vi att det är jättekul och spännande. Bara att få träffa folk som är i samma situation och som går runt och funderar på samma saker är skönt. Nu känns det som att vi äntligen är på g igen!

Min kropp är fortfarande inte riktigt återställd, utan den verkar göra lite som den vill när det gäller ägglossningar mm. Men nu tänker jag inte bry mig om det i sommar. Vi ska ta det lugnt och bara njuta av varandra utan att planera sex efter almanackan. Bebisverkstaden är stängd!