We are in Slovenia!!!

Idag kom vi med buss fran Trieste i Italien hit till den medeltida sjorovarstaden Piran i Slovenien. Vi har haft valdigt lyckade men varma dagar i Italien. Passat pa att ata en hel massa goda saker som man ju bara maste i Italien. Pižža, glass, tomat-možarella-sallad... Mums! I Trieste har vi bott pa B&B hyfsat centralt, och det tycker jag ar ett bra satt att komma lite narmare lokalbefolkningen. En trevlig och pratsam man i 50-arsldern och hans gamla pappa agde stallet.

Har i Piran bor vi pa vandrarhem med alla mojliga faciliteter. Gratis internet, tvattmojligheter, kok mm. Tur det har med internet, for jag borjade bli lite orolig. I Trieste sag vi inte till en enda dator, och annu mindre nagot internetcafe. Vi har ju annu inte bokat boende mer an hit till Piran, och det hade blivit nagot krangligare utan dator.

Nu har vi atit en fantastiskt god middag med farsk fisk och gott vin.

En dag kvar till semestern

Nu har jag nedräkning, och det är en dag och några timmar kvar till semestern. Det ska bli så skönt! Hoppas att sommarvädret också är på gång. Först ska vi till våra landställen i en vecka och sedan bär det av till Slovenien. Spännande, spännande!

Flyget går till Trieste i Italien, och där stannar vi i två dagar och bekantar oss med Friulien (som området heter). Sedan är det bara några mil till Slovenien. Där har vi bestämt oss för att få några soldagar vi stranden till att börja med. Det finns också båtturer till Venedig som varken jag eller J besökt tidigare. Sedan åker vi runt och kikar lite på resten av landet. Tips mottages tacksamt!

Adoptionsmässigt har vi nu mailat till vår adoptionskonsulent och frågat vad vi har för möjligheter att byta land. Vi har också börjat läsa på lite info om ytterligare en organisation som vi inte är medlemmar i (än). Just nu känns det som att vi borde hålla alla dörrar öppna. Mer än så kan vi nog inte göra just nu i semestertider. Skjuter upp vidare beslut till efter semestern.

Känns hopplöst med Kina

Jag är en ganska rationell och logisk person. Jag har svårt att tro på att allt kommer att ordna sig om jag ser siffror som inte alls tyder på det. För ett halvår sedan sa CCAA att väntetiden kommer att öka till ca två år. OK, två år kan jag leva med. Sista månaderna när de givit BB till bara några LID-dagar åt gången har jag ju inte kunnat låta bli att undersöka siffror mm bakåt i tiden. När det nu ryktas att CCAA medgivit för organisationer i USA att väntetiden kommer att gå upp till tre år, så känns det plötsligt ännu mer relevant att studera siffrorna. Tre år tycker jag börjar bli lite svårt att leva med. Särskilt när jag tycker mig se att det inte heller kommer att stanna vid tre år. Antagligen är det något CCAA säger nu. Precis som de sa två år för ett tag sedan. Antagligen visste de redan då att det inte skulle stanna vid två år på långa vägar. Min gissning är att det mycket väl kan bli tal om fyra år, och det tror jag inte att jag kan leva med.

Så vad göra man? Det känns faktiskt tröstlöst. Vi har betalt in till AC nu, och kommer nog att betala in även till BFA-A. Men det känns så tungt. Att börja om igen. Nytt land. Nya papper. Vårt medgivande räcker till augusti 2008, så det ska ju förnyas i vilket fall som helst.

Det måste ju vara bättre att byta land nu när vi inte väntat mer än fem månader. Tråkigare om man kommer på om ett halvår att det här inte ser så lovande ut, och då ha väntat ett år i onödan. Vårt problem när det gäller landbyte är längden på vårt äktenskap. Vi har bara varit gifta ett år, och då faller många länder bort.

Frågan är om man istället ska vänta kvar och låta vårt äktenskap bli längre, och samtidigt få ett bättre könummer. Vi kan ju inte vara de enda som anmäler oss som sökande till fler organisationer för säkerhets skull, och därför växer väl köerna.

Ja, många tankar kring detta just nu! Varför måste jag analysera allt? Kan jag inte bara tro att det nog kommer att lösa sig på bästa sätt. Nej, för att empiriska studier har visat att om man inte tar tag i saken själv så kommer ingen annan heller att göra det åt en...