Mormor

Min mormor dog inatt. Hon har varit väldigt dålig sista månaderna så det var ganska väntat. Hon hade inte så mycket livskvalitet kvar, så för hennes skull är jag glad att det fick ta slut. För min del är det självklart ledsamt. Det är ju lite speciellt med en mor- eller farförälder som man haft förmånen att få ha med sig upp i vuxen ålder.

Vart tar alla vägen?

Jag sörjer lite när bloggar som jag följt under lång tid plötsligt är borta, stängda. Ibland helt utan förvarning. Man tycker ju att man nästan känner bloggaren lite grann, även om man bara vet och känner till det man läst. Man kanske har skrivit kommentarer till varandra ibland. Plötsligt existerar inte bloggen längre. Det känns nästan som att knacka på hos en vän och upptäcka att vederbörande tagit allt sitt pick och pack och flyttat till Australien utan att lämna någon adress. Eller en blogg som finns kvar men inte har uppdaterats på ett halvår. Man blir nästan lite orolig för personen. Det är nästan svårt att ta till sig att blogg-världen inte fungerar som verkliga livet. Många skriver för sin egen skull, och struntar i om någon läser. Förr eller senare har situationen ändrat sig, och det man skrev om är inte längre aktuellt.

När vi höll på med IVF'er följdes jag åt med andra IVF'are via bloggar och forum. Många blev ju gravida, och man hade inte längre barnlösheten och behandlingarna gemensamt. När barnet sedan kom var det många som naturligtvis avslutade sina IVF-bloggar, eller skiftade fokus mot barn och familj istället. Och sådant är ju livet. Under den här jobbiga tiden var det inte heller helt lätt att glädjas åt alla andra som lyckades med det vi inte gjorde. Chansen att vi skulle lyckas fanns ju, men osäkerheten om det nå'nsin skulle bli något tärde mycket.

Inom adoptionsvärlden följer man folk som väntar och längtar efter barn som finns i andra delar av världen. Väntan är lång, och man hinner följa många bloggare under en längre tid. I det här fallet uppskattar jag betydligt mer att följa bloggare som hunnit åka och hämta hem sitt barn. Här kan jag känna att det är en situation som även vi nästan helt säkert kommer att få uppleva. Det ger mig otrolig glädje att få ta del av hur bra det kan bli. Att följa de här efterlängtade barnens framsteg, och föräldrarnas försäkran om att det är värt all väntan.

Just nu med mer är tre års väntan kvar behöver man få veta just det. Att det är värt all väntan.

Fel, det är ju åtta månader...

Här går man och räknar månader, och så räknar man fel.... Det är ju åtta månader sedan LID.

Just nu känns det ganska tomt. Jag tittar lite förstrött på några adoptionsrelaterade sidor ibland, och på några bloggar. Det känns bara inte som att jag kan engagera mig i det nu. Det ligger så långt in i en avlägsen framtid att bara känns löjligt att engagera sig nu. Om vi kunde hoppa två år framåt i tiden kanske det kunde vara läge att börja engagera sig lite, börja fundera på namn, föräldraledigheter, barnrum, resan mm.

Adoptionsorganisationerna ska tydligen åka och träffa CCAA i Kina nu under oktober, och lite nyfiken är jag ju på vad de kommer att få för info (och vad de kommer att delge för info). Men samtidigt har jag en känsla av att de egentligen inte kommer att få veta något alls. Det kommer i alla fall inte att bli några spektakulära positiva nyheter.

Är det någon idé att bry sig över huvud taget just nu?

CCAA Uppdatering

Så är det nu bekräftat att CCAA uppdaterat till 30 nov 2005. November ska ju ha varit en väldigt 'stor' månad, så vi kan bara hoppas att det kommer att matchas fler dagar åt gången framöver.

För ett tag sedan kändes det nästan som jag accepterat att det kommer att ta flera år till innan vi får bli föräldrar. Jag tänkte att tre år till är ju inte en evighet. Men någonstans inom mig sitter ändå en person som känner sig lurad, förbannad, sviken, kränkt och piss-irriterad. En liten röst som vägrar att acceptera. Men vad hjälper det....

7 månader

Det har varit en härlig hösthelg, och vi varit ute och njutit av vädret både i bokskogen och vid havet. Idag har våra handlingar varit inloggade i Kina i sju månader.