463 LID-dagar kvar

Vi har 463 LID-dagar kvar till BB. Om CCAA fortsätter i samma takt som på sistone så får vi vänta 5-10 år. Det känns dystert. Vad ska vi göra????

Liljekonvaljer

Glömde skriva att jag i helgen fick plocka liljekonvaljer på vårt landställe.... De är så fina! Det var flera år sedan vi var på landet just precis när liljekonvaljerna slår ut.

Bjudna till 40-årsfest

För första gången är vi bjudna till någon på 40-årsfest. Jag känner mig gammal!

Samtidigt är det första gången på JÄTTE-länge som jag verkligen ser fram emot att gå på fest. Kors i taket! De sista åren har ju varit ganska tunga, och fester och andra sociala aktiviteter har bara kännts jättejobbiga. Det har gått bra att umgår med vänner en och en eller två och två, men när det varit fler så har det inte funkat alls. Dels har jag haft ångest för det redan innan vi är där, och sedan på plats så har det varit ok så länge någon annan står för och styr upp den sociala situationen. Om någon annan tagit ansvar för konversationen har det gått bra, men så fort jag kännt att det hänger på mig att det inte ska vara tyst eller att det ska vara roligt så har jag inte klarat av det utan bara dragit mig undan, blivit tyst och velat gå hem.

Många gången har J fått gå utan mig för att jag tusen gånger hellre ser en film på tv än går på fest. Eller om jag fått bestämma i förväg att det är ok att jag går hem tidigt, då har det också gått bra.

Sista åren har jag också tappat allt intresse för att klä upp mig. Alla kläder och skor måste vara sköna. Ha en krävande frisyr har varit uteslutet. Sminka mig är det inte tal om. Känns kladdigt och smutsigt och obekvämt. Om jag någon gång kännt att jag nog får ta och fixa till mig med lite smink så har jag tvättat bort det så fort jag kommit hem.

Jag vet ju att allt det här har med nedstämdheten att göra, och just därför känns det extra bra att jag till och med börjat fundera på vad jag ska ha på mig, och att det ska bli kul att göra sig lite fin. Jag har också märkt sakta men säkert att humöret blivit lite bättre. Inte så att jag kan märka det vecka för vecka, men om jag jämför med två månader sedan så mår jag helt klart bättre nu. Det är så skönt!

Winnerbäck - några strofer

Inte varmt men nästan vår
ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
inte där än men på väg
Inte ja men inte nej
inte bra men helt ok

Downshifting - att växla ner

Äntligen har jag hittat ett ord på detta som jag går och tänker på. Längtan efter livskvalitet. Downshifting – att arbeta och konsumera mindre för att få mer tid att leva. Tid är mer värt än prylar. Kliva ur ekorrhjulet och få ett mer sansat tempo i livet. Mer utrymme för reflektion och nära relationer. Att hinna ’skaffa sig ett liv före döden’.

Ett liknande begrepp är Voluntary Simplicity som går ut på att leva miljövänligt genom att byta yttre rikedom mot inre. Fem grundvärderingar är:

• ekologisk medvetenhet
• materiell enkelhet
• självbestämmande
• småskalighet
• personlig utveckling

Jag har länge gått och funderat på det här med tidsbrist, överkonsumtion, vardagsstress, karriärhets, miljöproblem och meningslösa arbetsuppgifter. Det är så många som verkar må dåligt i samhället idag. Något måste vara fel.

Med fulltecknade kalendrar stressar folk mellan jobb, träning, dagishämtning, matinköp och barnens aktiviteter. Samtidigt som det konsumeras något brutalt. Man bränner tusenlappar på senaste datorerna, designerkläder och platt-TV. Titt som tätt faller man ihop av stress, men reser sig snabbt igen och rusar vidare. Måste arbeta mera – så att man kan köpa mera....

Hur ska det sluta?

Sköna semesterdagar och CCAA-uppdatering

Nu var det några veckor sedan. Jag tog ut några semesterdagar som jag hade kvar på det gamla semesteråret, och allt som allt var jag ledig hela nio dagar i sträck. Underbart! Och tur med vädret hela tiden. J var bara ledig valborg och 1:a maj, men det är inte så dumt att vara ledig själv heller. Då hinner man liksom med allt det där som man inte hinner annars. Sortera foton till exempel... I det fina vädret... förkastligt...

Jag har sett att CCAA uppdaterat och kommit fram till LID 1 nov 2005. Vad ska man säga... Nu känns det verkligen som ett steg fram och två tillbaka. Ju längre vi väntar detsto längre blir väntetiden. Vi som inte har någon plan B alls. Ska man bara ge upp och vänta tills det bli vår tur? Jag är van att ta saken i egna händer. Går det inte att lösa på ett sätt så får jag hitta på ett annat sätt. Fast i det här är man hjälplöst fast i andras händer. Det är så frustrerande! Våra papper har varit inloggade i tre små ynkliga månader, vilket ju inte är nå'nting i dagens läge.

Under tiden växer magar och barn föds. Flera som började försöka få barn samtidigt som vi har idag två barn och har börjat jobba igen efter nummer två. Som tur är har jag två väninnor som inte heller har barn. Den ena har två halvstora styvbarn och den andra är singel, så våra situationer liknar inte riktigt varandra. Men vi kan dela samtalsämnen (som inte handlar om bajs, inskolning på dagis och vaknätter) och vi har möjlighet att hitta på aktiviteter som utflykter, brutalshopping och långfika utan att ta hänsyn till barn. Jag passar på att uppskatta detta, även om jag gladligen bytt det mot vaknätter, snoriga näsor och trotsåldrar.