Bjudna till 40-årsfest

För första gången är vi bjudna till någon på 40-årsfest. Jag känner mig gammal!

Samtidigt är det första gången på JÄTTE-länge som jag verkligen ser fram emot att gå på fest. Kors i taket! De sista åren har ju varit ganska tunga, och fester och andra sociala aktiviteter har bara kännts jättejobbiga. Det har gått bra att umgår med vänner en och en eller två och två, men när det varit fler så har det inte funkat alls. Dels har jag haft ångest för det redan innan vi är där, och sedan på plats så har det varit ok så länge någon annan står för och styr upp den sociala situationen. Om någon annan tagit ansvar för konversationen har det gått bra, men så fort jag kännt att det hänger på mig att det inte ska vara tyst eller att det ska vara roligt så har jag inte klarat av det utan bara dragit mig undan, blivit tyst och velat gå hem.

Många gången har J fått gå utan mig för att jag tusen gånger hellre ser en film på tv än går på fest. Eller om jag fått bestämma i förväg att det är ok att jag går hem tidigt, då har det också gått bra.

Sista åren har jag också tappat allt intresse för att klä upp mig. Alla kläder och skor måste vara sköna. Ha en krävande frisyr har varit uteslutet. Sminka mig är det inte tal om. Känns kladdigt och smutsigt och obekvämt. Om jag någon gång kännt att jag nog får ta och fixa till mig med lite smink så har jag tvättat bort det så fort jag kommit hem.

Jag vet ju att allt det här har med nedstämdheten att göra, och just därför känns det extra bra att jag till och med börjat fundera på vad jag ska ha på mig, och att det ska bli kul att göra sig lite fin. Jag har också märkt sakta men säkert att humöret blivit lite bättre. Inte så att jag kan märka det vecka för vecka, men om jag jämför med två månader sedan så mår jag helt klart bättre nu. Det är så skönt!