Adoption - som att simma

För fem år sedan bestämde jag mig för att jag skulle lära mig crawla. Jag har alltid trivts i vattnet och varit duktig på att simma, men av någon anledning fick jag aldrig till crawlet som liten. Jag beundrade alltid de som obehindrat kunde crawla. Då för fem år sedan, som 31-åring, lärde jag mig sakta men säkert, och sedan dess har jag också simmat för tränings skull en gång i veckan.

När jag träffade min man fick jag honom också till att börja simma, så nu har vi det som ett gemensamt träningsprojekt. Vi simmar 1000 m varje gång i en 25-metersbassäng, så det blir ju ett antal vändningar. Jag simmar på samma sätt varje gång. 50 m bröstcrawl, 50 m ryggcrawl, osv, osv. De första 100 m brukar gå lätt. Då är man utvilad. Sedan är det lite tyngre 200-400 m, innan man kommer in i 'den andra andningen'. Efter 400 m har jag kommit in i flytet.

När man simmar tänker man ut så många bra saker. Man är så fokuserad på andningen att tankarna liksom får sköta sig själva. Och då när man inte riktigt styr dem kommer det fram rätt mycket bra. Det är hur bra som helst om man är stressad och uppe i varv.

Vidare har det under sista åren blivit så att jag jämför saker och ting med mitt 1000-meterspass. Exempelvis hur mycket man har kvar att göra på ett projekt eller hur lång tid man har kvar att vänta. På barnbesked exempelvis... 10% är som de första hundra metrarna. Man har precis kommit igång. Än så länge ganska smärtfritt. Det är ju så mycket pyssel i början med hemutredning, utbildning, papper som ska samlas, referenter, foton, mm. Och när handlingen äntligen gått iväg dröjde det bara fem veckor så hände nå'nting nytt - LID. Nu börjar den låååånga väntan utan att något händer på jättelänge. Det känns lite motigt och man har långt kvar. Men om man tänker på det så är det bara 900 m kvar, och det brukar ju gå bra.....