Tankar kring att vilja ha barn, och den snåriga vägen via IVF och adoption som till slut lett oss till vår son.
Ibland kommer dagar då den här långa väntan känns totalt meningslös. Slöseri med vår tid. Tänk vad mycket värme och kärlek vi hade kunnat ge under de här åren. Väldigt svårt att se meningen med det.
upplagd av Joma @ söndag, mars 30, 2008
1 kommentarer
39-årig inflyttad skåning som tillsammans med min man J stängt bebisverkstaden och blivit en del av adoptionsvärlden. Efter lång tid i Kinakön gav vi upp och bytte land till Sydkorea. Vilken tur, för nu har vi blivit utsedda som föräldrar till världens gulligaste lilla kille! Äntligen är vi föräldrar!
Prenumerera på
Inlägg [Atom]
1 kommentarer:
Jag förstår precis vad du menar...slöseri med tid. När vi väntade så var det så många som sa "Sen när ni fått ert barn så glömmer ni all väntan, det är värt den långa väntan". Jag trodde inte på det, inte när man bara väntar och väntar och hela adoptionen börjar kännas oviss. Men...vi väntade i nästan tre år (många fler år om man räknar från dagen då vi bestämde att vi VILLE ha barn) och ja, nu när vi har barn så känns väntetiden ganska
blek :-) vet inte om det är någon tröst...det finns egentligen ingen tröst när man väntar, man vill ju bara ha barn!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida